En stark känsla för de svaga
Många känner till och uppskattar EWK:s kreativa insatser, hans teckningar, litografier, hans sätt att gestalta idéer, hans mycket speciella linje, kort sagt hela hans konstnärliga framtoning. Men det är besynnerligt få som har en pregnant och någorlunda detaljskarp bild av personen EWK. Det är egentligen förvånande med tanke på att så mycket av hans produktion präglas av hans egen personlighet. Många av hans idéer och pläderingar skulle knappast ha fått den utformning de fått, om de inte bottnat i en personlig läggning, en övertygelse eller kanske passion. Om detta kan inte mycket sägas, eftersom EWK alltid varit ovanligt förtegen om sig själv.
Veterligen har han aldrig skrivit någonting som kan ge vägledning för den som söker nycklar till hans personlighet. När han någon gång framträtt offentligt har han talat om sin konst och vad den kan förväntas säga och innebära. Länge var han för övrigt ytterst ovillig att berätta om sig själv överhuvudtaget.
Det var först en bit in på 1960-talet som han framträdde med muntliga kommentarer i anslutning till utställningar av sin konst. Det är knappast ovanligt att konstnärer finner muntlig framställning svår att förena med den gestaltande verksamheten. I EWK:s fall kan vi därför sällan falla tillbaka på hans egen vittnesbörd när vi vill bilda oss en uppfattning om ”vem han är innerst inne”. Men vi som står honom nära eller samarbetat med honom under kortare eller längre perioder har naturligtvis vaga föreställningar om hur personen EWK är sammansatt.
Hans dotter Aino Heimersson har i boken ”EWK bildmakare” berättat att han själv framhållit att han hade en gammal bondepessimism i blodet. Hon själv kommenterar att ”det där med bonde i blodet är nog den sannaste innersta beskrivning av EWK man kan göra”.
Förvisso har EWK en stark känsla för allt som har med jorden och dess brukande att göra. Men det betyder ingalunda att han i något sammanhang skulle uppföra sig i strid med det urbaniserade samhällets krav. Han är, tvärtom, mycket välanpassad i de storstadsmiljöer som han så länge vistats i. Det framgår bland annat av att han under årens lopp haft mängder med förtroende- eller hedersuppdrag för sina tecknande kolleger. Men sant är också att han har en stark kärlek till fritidshuset i Idre och till den vildmark med skidterräng och fiskevatten som finns i grannskapet.
Själv har jag många gånger haft möjlighet att studera hans bondska läggning i praktisk tillämpning och funnit att den är genuin och synnerligen pragmatisk. Vi gjorde för RLF- Tidningen under ett par år i början av 1950-talet en serie reportage om jordbruk i skilda delar av vårt land. Tillsammans besökte vi gårdar från Norrbotten i norr till Skåne i söder, från Bohuslän i väster till Gotland i öster.
Jag ställde frågor och undersökte närmiljön så att EWK nästan häpnade över min närgångenhet. Själv intog han hela tiden positioner som gav honom möjlighet att göra utförliga skisser.
Men märkligt nog konverserade han också hela tiden gårdsfolket. Med såväl bonden som med hans fru diskuterade EWK nästan oavbrutet praktiska jordbruksfrågor, inredningsdetaljer, föreningsfrågor, politik i lämpliga former och mycket annat som hörde tilll familjens vardagsangelägenheter. Han gjorde det ofta i lätt skämtsam ton, utan nedlåtenhet eller distans till deras verklighet. På så sätt bidrog han i hög grad till att göra min bild av gården och dess folk fyllig, detaljerad och konkret.
Jag träffade flera av de besökta familjemedlemmarna i andra sammanhang senare, och det var märkligt att höra vilket starkt intryck den jordbrukskunniga tecknaren gjort under sin korta vistelse i deras hem. Sannolikt, har jag ofta tänkt, skymtade vid dessa tillfällen en del av förklaringen till att EWK:s teckningar haft en sådan enastående förmåga att appellera till människor i olika samhällsställningar och med olika erfarenheter. Hur burleska och till synes manierade de än kunde tyckas vara så fanns det ändå i dem ett stråk av äkta empati och inlevelse, som talade till och engagerade människor. Hur detta kunde komma till uttryck i några linjer eller tecken hör till det som endast den geniale konstnären skulle kunna förklara – och sannolikt inte han heller.
Denna mjuka, förstående empatiska attityd utgör också en mycket essentiell botten i hela EWK:s konstnärskap. Den grundar sig bland annat på en djupgående respekt för allt levande. Där finns säkert också ett sällan synligt inslag av respekt för tillvarons svårtolkade andliga dimensioner.
Denna sida av hans väsen har aldrig avslöjats till vardags. Men den får antagligen mera näring i Dalafjällen än i de konventionella gudshus, som människorna upprättat. Det är dock välbekant, att i hans barndomshem rådde en frikyrklig stämning som har gjort sig märkbar bland annat hos hans mor.
Att EWK är väl förtrogen med Bibeln och den kristna föreställningsvärlden framgår av att ett av hans mest uppskattade verk enligt sin undertitel är en ”kort skapelseberättelse samt världshistoria intill nyaste tid i ny version av EWK”. Detta förutsätter som synes att upphovsmannen är väl förtrogen med den gamla versionen. EWK:s version kom ut 1955 under titeln Fallfrukt.
Men för att sätta en för EWK typisk, ironisk knorr på framställningen kallade han den också för ”Adams öde”. På så sätt har han distanserat sig från de gamla ursprungsdokumenten och gjort framställningen mera modern och allmängiltig.
Dottern Aino återger i boken ”EWK bildmakare” hans egen utsaga som går ut på att han skulle fått idén till boken när han lyssnade till en dispyt mellan sin svärfar och en religiös granne. Det kan säert vara sant att uppslaget till boken kom i detta sammanhang. Men när man studerar Fallfrukt noga slås man ändå av tanken att den ger uttryck för idéer och kunskaper som tecknaren burit inombords ganska länge.
Även i hans senare produktion återkommer många inslag som kan ses som kristet påverkade symboler. Kors, olivkvistar, religiösa klädnader och förklädnader-, nakna Adam- och Eva-figurer, överfulla gästabudsbord kontra tomma tallrikar, änglavingar, får och herdar och mycket annat är symboler och figurer som han gärna tar till och handskas omsorgsfullt med.
EWK är förvisso en man som inte i onödan klär sig i säck och aska. Men han kan också sägas ga framlevt sitt liv i måttfullhet, sparsamhet och utan överdrifter. Att han kunnat bygga en ändamålsenlig villa för sig och sin familj och att han alltid hållit sig med bilar på en högst anständig nivå har samband med både goda inkomster och god kontroll över utgifterna. I dessa – och många andra – avseenden har han naturligtvis också sin hustru Alice att tacka för mycket. Hon har troget stått vid hans sida sedan tidig ungdom.
Utmärkande för EWK är ändå att han tydligare än kanske någon annan samtida konstnär uttryckt en stark känsla för de svaga och utnyttjade i samhället. Han har visat medkänsla med glesbygdernas övergivna och bortglömda befolkningsgrupper.
Det är inte bara på besök på ort och ställe som har övertygat honom om att klyftan mellan fattiga och rika delar av världen måste överbryggas. Och det har nog från begynnelsen varit självklart att ojämlikheten mellan män och kvinnor är oförsvarlig och måste undanröjas så snart som möjligt.
Personligen är han en mycket älskvärd person, som bemöter alla med tålamod och förståelse. Men den som är ovarsam och alltför påträngande får finna sig i att rätt som det är fastna på någon kamouflerad hulling. Hans privata revir är alltid väl inhägnat. Förmodligen värjer han sitt egna sensibla inre med alla tillgängliga medel – utan att därför bli brysk eller cynisk.
I bottnen är han förmodligen en renhjärtad idealist – kanske med någon sorts relgiösa förtecken, men han har lagt ned stor omsrog på att dölja sina personliga böjelser och värderingar. Han har istället valt att göra sig till talesman för sådant som han uppfattar som allmängiltigt, odiskutabelt och rättfärdigt.
Valter Ersson
Redaktör, författare och mångårig vän till EWK
